Vårtecken längs kusten
Strandängens ringa snötäcke smälter snabbt bort under vårsolen, men efter en hård vinter kan vårisen ännu dröja kvar i någon bukt. De första flyttfåglarna stannar för att äta på gräsmarkerna och på grunda ställen i vikarna där isen smält. För en del är dessa destinationen för flytten, häckningsområdet. Andra håller bara en kort rast- och matpaus innan resan fortsätter norrut. Bland fjolårets gulnade vass sticker nya klargröna skott upp mot ljuset. På samma sätt väcker vårsolen bottenväxterna och -djuren under ytan till en ny vår. Nu är det ljust igen och snart kommer värmen. I det grunda vattnet vid stranden plaskar de första lekande gäddorna.
Vidsträckta grunda vikar är en värdefull och skyddad livsmiljö. Krottilaviken och Härkälahti i södra Runsala är typiska sådana grunda havsvikar där sött flodvatten och havets strömmar inte har någon inverkan. Deras bottnar är mjuka och strandlinjen är kantad av vass. I den naturliga grunda viken finns en riklig och artrik mängd bottenväxter och -organismer. Därför är vikarna också värdefulla med tanke på fåglarna. Krottilaviken kan man bäst observera med från fågeltornet som står på dess strand.
Runsalas strandängar
De öppna strandängarna har uppstått till följd av havsytans nivåskillnader, isens rörelser och betesgång. De karakteriseras av låg gräs- och örtvegetation som varierar enligt strandzonerna samt avsaknaden av träd. Enstaka enar kan växa här och där. Numera hotas havsstrandängarnas öppenhet av övergödning, som leder till att landskapet förbuskas, växer igen och minskar naturens mångfald. Havsstrandängen mellan stranden och cykelvägen som leder till Folkparken i Runsala är representativ. Den har vårdats genom betesgång sedan år 1995.
Många havsstrandängar som tidigare var öppna har under århundradena växt igen. Först undantränger stora örtväxter den låga ängsvegetationen, så småningom förbuskas och slutligen beskogas landskapet. Den öppna ängen blir en helt annan livsmiljö och de värdefulla arterna som är typisk för den försvinner. Orsakerna till att ängarna försvinner är upphörd slåtter, minskad betesgång samt näringsbelastningen från luften och havet. Ängarna skyddas genom röjning och att återinföra betesgång eller slåtter. Avlägsnande eller gallring av träd ökar mängden ljus och betesdjuren håller tillbaka växtligheten genom att äta. Samtidigt bryter deras klövar lämpligt jordytan. Det tilltagande ljuset och de bara jordfläckarna får antalet arter att öka och ängsarterna kan återvända. Boskap har sålunda en viktig naturskyddsuppgift och samtidigt återupplivas traditionell beteskultur.
Boskap sköter kulturlandskapet
Havsstrandängarna har uppstått till följd av slåtter och betesgång samt havsytans nivåskillnader och isens rörelser. Slutresultatet är en öppen, mångsidig livsmiljö där krävande och sällsynta ängsväxter som föredrar ljus trivs. Runsalas mest representativa havsstrandäng ligger mellan den lätta trafikleden som leder till Folkparken och havet.
Sjöfåglarna trivs i grunda havsvikar och vassfåglarna trivs i vassruggarna som kantar dem. Under våren iakttas eller hörs till exempel viggar, skäggdoppingar, gräsänder och ibland brunänder eller salskrakar i Krottilaviken. Havsörnen kan också göra en överflygning i hopp om byte. I vassruggen trivs säv- och rörsångaren samt sävsparven. Senare på våren kan man om man lyssnar noga även höra rosenfinkens visslande från stranden.
Vadarfåglar trivs på öppen gräsmark, sjö- och vassfåglar föredrar grunda havsvikar
En öppen havsstrandäng erbjuder vadarfåglarna en utmärkt rast- och matplats längs flyttvägen. En del blir kvar i Runsala för att häcka på ängen. Till exempel tofsvipans eleganta spelflykt går ovanför den vårliga havsstrandängen och rödbenans höga skri når örat. Av de mindre tättingarna häckar ängspiplärkan ännu på öns strandängar, men den tidigare allmänna gulärlan har nästan försvunnit bland häckfåglarna.
