Våren fyller ädellövskogarna och lundarna med liv som syns och hörs
Vårens ankomst avslutar ädellövskogarnas och lundarnas slumrande vintertillvaro. Snön smälter bort i bäckar och solens värme påbörjar den nya växtperioden. Överallt stiger nya skott ur förnan och vårblommorna täcker marken. Pollinerarna surrar ovanför havet av blommor och luften fylls av en intensiv fågelsång. Trädens knoppar sväller och snart täcker deras lövverk allt i grönt.
Lundarnas grundläggande skillnad jämfört med moskogar är att lundens jordmån är mull. Detta beror på en aktiv nedbrytningsprocess och samtidigt på effektiv återvinning av näring. Lunden är också en skogstyp med eutrof, dvs. näringsrik jordmån. Det är en livsmiljö med många arter som kännetecknas av mångfalden bland lövträden, den örtstammade växtligheten och buskskiktet. Den mångsidiga växtligheten upprätthåller för sin del den rikliga mängden moss-, lav-, svamp- och insektsarter. Lunderna är också betydligt mer näringsrika, sedimenterade och artrikare jämfört med sin omgivning.
Den mest sällsynta undertypen av lundar i Finland är ädellövskogen. Ädellövskogarna är Runsalas värdefullaste livsmiljö. I Finland förekommer de endast på en smal remsa vid kusten. Nyckelarter är ädla lövträd – i huvudsak ek och lind – och övriga arter som är beroende av dem. Tillsammans bildar de en mycket mångsidig och ett hos oss annars ovanligt biosamhälle. ”Ädellövträd” är den allmänna benämningen på de lövträd som är vanliga i lövskogszonen i Centraleuropa, men som hos oss endast förekommer på de bästa växtplatserna. Ädla lövträd är ek, skogslind, skogs- och vresalm, ask, lönn och hassel. I Runsala finns stora ädelträdskogar på området mellan vägen som leder till ön och Honkapirtti.
Runsalas lundar
Lundarna är typiska livsmiljöer i Runsala. Bara en procent av Finlands skogar är lundar och samtidigt är ungefär hälften av våra hotade skogstyper lundtyper vad gäller deras primära livsmiljö. När människan började röja mark blev en stor del av lundarna som dittills hade bevarats odlingsmark. En del av dessa plättar som inte dög till odling kunde också användas som betesmark. Från denna tidsperiod bevarades i huvudsak bara små lundar, som var svåra att använda på ett dynamiskt sätt i fråga om röjning och transportrutter. Runsalas vida enhetliga lundar är därför unika i Finland.
Mängden fåglar i Runsalas lundar är exceptionell: här häckar till och med över 1 000 par per kvadratkilometer, när skogarna i Sydvästra Finland i genomsnitt bara har 250 par. Uppenbarligen har ingen annanstans i Finland ett så stort antal häckande fåglar på ett så stort område. Runsala har också utsetts till ett internationellt viktig fågelområde (IBA, Important Bird and Biodiversity Area) specifikt på grund av lundarna. I de frodiga lundarna är det ofta svårt att se småfåglar, men som tur anmäler de tydligt sin närvaro. En majmorgon hörs grön-, trädgårds- och törnsångare, svarthätta samt härmsångare. I skymningen intar näktergalen estraden.
Återkommande sångtävling i lunden varje år
Under våren hörs en högljudd fågelkonsert i lundarna. Kvitter, visslingar, trumvirvlar och drillar fyller luften när hannarna låter sin sång ljuda. Deras sång har två syften: locka en lämplig hona till partner och driva bort konkurrerande hannar från ett redan upptaget revir. Den mest intensiva sångperioden varar bara under några veckor; när häckningen närmar sig tystnar sången och paren koncentrerar sig på att sköta om sina ungar. Snart hör man också ungarnas ihärdiga tiggande i lövverket.
Kattugglan är aktiv under natten och sover ofta under dagen på en grankvist eller i en trädhåla. Man kan höra det dallrande parningslätet samt honans jamande svar under milda kvällar på vårvintern eller den tidiga våren. Såsom många andra ugglor hörs kattugglan ändå under alla årstider. Smågnagare ligger högst upp på kattugglans meny, men den äter även grodor och fåglar.
Kattugglan är en sydlig art som hos oss förekommer vid den norra gränsen av sitt utbredningsområde. I själva verkat häckade den första kattugglan i Finland för bara drygt hundra år sedan – just i Åbo. Numera har beståndet växt till över 1 000 par och spridit sig inåt landet i höjd med Villmanstrand–Vasa. Som en platstrogen fågel lider kattugglan av stränga vintrar. I brist på stora naturliga trädhålor har många kattugglor hittat en stor uggleholk att bygga bo i.
Nattens rovdjur väsnas i vårnatten
Kattugglan trivs i lundartade skogar intill åkrar, betesmarker och strandängar. Den behöver djupa hålor att bygga bo i. Runsala med dess gamla ekar är en perfekt livsmiljö för kattugglan och beståndet är särskilt stort här.
Vårblommorna har anpassat sig till att blomma under vårens svala och ljusa tid när jordmånen ännu har spår av fukt från vintern och trädens löv ännu inte skuggar fältskiktet. Den intensiva blomningen pågår i några veckor. När sommaren kommer skuggas dessa tidiga arter av den övriga växtligheten och en del arter vissnar helt. Men ingen fara, växternas underjordiska delar och nya frön garanterar följande vårs blomsterprakt!
Lundens tidiga blomsterprakt
Våren kommer först till lundens botten, fältskiktet, och får den att täckas av blommor. Vit- och blåsippor, vårlökar, nunneörter och gullvivor har bråttom att blomma innan trädens löv hinner skugga dem. Mest imponerande blommar vitsippan, som vid morsdag kan täcka hela marken i skogen som en enhetlig matta. Då har pollinerarna bråttom att hinna till varje blomma.
Viktigt: låt blommorna njuta av våren och plocka dem endast med blicken eller kameran!
Liljekonvaljen – såsom även många andra växter – skyddar sig mot växtätare med kemiska föreningar. Liljekonvaljens alla delar, även de orangea bären, är giftiga. Endast en art, en eldröd skalbagge vid namn lökbagge (Lilioceris merdigera) har specialiserat sig på att använda liljekonvaljen som näring. Liljekonvaljens giftiga föreningar påverkar hjärtats funktion, vilket under tidigare århundraden har utnyttjats inom medicinsk vetenskap. Liljekonvaljen har använts som läkemedel mot hjärtproblem och dessutom har blommorna använts till nyspulver.
Liljekonvalj – vacker, men giftig nationalblomma
Genast efter de tidiga vårblommorna är det liljekonvaljens tur. Först tränger en rörformad bladskida upp ur marken och snart öppnas den till ett tungformat blad. Härifrån kommer det finska namnet ’kielo’. Liljekonvaljen blommar i maj med små vita blommor, som har en stark och behaglig doft. Liljekonvaljen har valts till Finlands nationalblomma, så ställ dig på knä och beundra den på nära håll. Men kom ihåg att liljekonvaljen är giftig!
I Runsala har man påträffat nio av de 13 fladdermusarterna som finns i Finland. Nordfladdermus, vattenfladdermus, mustaschfladdermus, taigafladdermus och brunlångöra är omväxlande allmänna på ön. Även trollpipistrellen förökar sig numera i Runsala, men större brunfladdermus och sydpipistrell är sällsynta gäster. Stjärnan bland Runsalas fladdermöss är ändå den sällsynta och mycket hotade fransfladdermusen, som inte påträffas regelbundet nästan någon annanstans i Finland än i Åbo.
Runsalas fladdermöss: Flygsäsongen börjar
Runsalas fladdermöss vaknar ur vinterdvalan i april–maj. Då kan man se dem flyga även på dagen, eftersom vårnätterna är ofta kalla och de erbjuder inte tillräckligt med näring för de insektätande fladdermössen. Fladdermusarterna som flyttar i slutet av maj, såsom trollpipistrell, anländer till Finland. Fladdermössen har parat sig under hösten, men befruktningen sker först under våren. Fladdermusen har ingen specifik dräktighetstid, utan dess längd beror på vårens väderförhållanden. Vid varmt väder hittar honan lätt näring och fosterutvecklingen går framåt, men vid svalt och regnigt väder måste honan gå i dvala, vilket försenar eller stoppar fostrets utveckling.
Naturrummet Tammenterho grundades 1995 och låg tidigare vid Strandpromenaden i början av ön. Efter att varvsområdets lokaler flyttade i juni 2016 till bogserbåtvarvet Alfons Håkans besittning flyttade naturrummet till Åbo universitets botaniska trädgård. Samtidigt gavs naturrummet namnet Runsala Info.
