Så länge havet hålls öppet trivs knölsvanarna, kniporna, storskrakarna och övriga sjöfåglar framför Runsala. Och listan görs längre av sporadiska övervintrare, såsom bofink samt vinterns vandringsflockar, till exempel sidensvansarna, som lockats av den goda bärskörden.
I Runsala övervintrar exceptionellt många olika fågelarter och antalet individer av vissa arter kan stiga högt. Orsakerna till att så många fåglar trivs i Runsala på vintern är öns sydliga läge, mångsidiga livsmiljöer, närheten till havet samt talrika matningsplatser. I Runsala har man gjort vinterfågelräkning alltsedan 1950-talet. Tack vare de långa tidsserierna som producerats med regelbunden räkning, samt flitiga fågelutfärder har man utmärkt kunskap om öns fågelliv på vintern.
Runsalas vinter är full av fåglar
Under vinterdagarna är det liv och rörelse på matningsplatserna, då blåmesar, talgoxar, svartmesar, grönfinkar, steglitser, koltrastar och med god tur även nötväckan fyller sina magar. I ädellövskogen hörs hackspettarnas knackande och i ett hål i en gammal ek kan man se en slumrande kattuggla. Vinterns vanligaste rovfåglar är duvhök, sparvhök och havsörnen som kretsar i skyn.
Arter som övervintrar med underjordiska, stärkelsehaltiga jordstammar, lökar eller knölrötter kallas kryptofyter. Deras övervintrande delar, såsom knopparna som påbörjar nästa års tillväxt, är bokstavligen gömda under marken. Kryptofyter är till exempel dvärgvårlöken som drar sig tillbaka i små lökar eller den stora nunneörten som övervintrar som en knöl som påminner till utseendet en liten rädisa. Hemikryptofyter kallas arter, vars knoppar övervintrar vid markytan. Till exempel är blåsippa och gullviva hemikryptofyter.
Växterna skiljer sig från varandra även vad gäller längden på övervintringsperioden. Till exempel nunneörtsläktet återvänder in under jorden redan före midsommar medan vitsippan uthärdar ända till högsommaren då den drar sig tillbaka till sin slingrande rhizom. Liljekonvaljen och gullvivan vissnar först under hösten, medan blåsippan överträffar alla och bevarar sina gröna blad under hela vintern: vårens blad vissnar först följande sommar.
Vårblommorna övervintrar under marken inför nästa vår
Runsala är känt för sin årligen återkommande blomsterprakt när vitsippa, blåsippa, liljekonvalj, stora nunneörten och gullviva slår ut i blom. När den kyliga hösten kommer, skakar träd och buskar av sig sina löv och mindre dvärgbuskar övervintrar i skydd av snön, medan små örtstammade växter vissnar och dör bort när höstkylan kommer. Den långa vintern tillbringar de i vila. Ettåriga arter tillbringar vintern som frön, fleråriga under marken eller som strukturer i själva markytan. På så sätt kan vårblommorna genast börja växa och blomma när våren kommer.
Rådjuret hör till vår natur, men vitsvanshjorten har inplanterats från Amerika på 1930-talet. Den är en främmande art, som snabbt spridit sig i södra Finland. Den förekommer som mest i Tavastland, Nyland och Egentliga Finland; vinterns tjocka snötäcke hindrar utbredningen i norra och östra Finland. Vitsvanshjortens klövspår är betydligt större än rådjurets, 7–12 cm långt.
Hundratals rådjur uppskattas hålla till i Runsala. Stammen har växt sig stor, eftersom deras naturliga fiender inte finns på ön och lövskogar fläckade med odlade gläntor är den livsmiljö som rådjuret föredrar. En så här stor rådjursstam missgynnar ändå ekens förnyelse och öns andra värdefulla växtarter. För att skydda dem jagas rådjur även i Runsala. Det finns betydligt färre individer av vitsvanshjort på ön Emellanåt träffar man också på enstaka älgar i Runsala.
Ursprungliga och nya hjortdjur
Rådjur ser man vanligen på Runsalas åkrar och i skogsbryn samt springandes över vägarna. Rådjur känner man igen på dess smidiga, gasellika struktur, ringa storlek (en fullvuxen väger endast 20–30 kg) och vita, nästan svanslösa spegel. Klövspåren är också de små, bara fem cm. När man första gången hör rådjurets läte är det ett överraskande, grovt skall.
Den starkt hotade barkkvastmossan (Dicranum viride), som växter på lövträdsstammar, förekommer i Runsala på gamla ek- och lindstammar i lunden som omger Choraeus källa. Den växer som en par centimeter hög, klart grön och tät matta. Arten har fått sitt namn av sina smala löv som lätt bryts av.
Lunglaven (Lobaria pulmonaria) är en stor, bladlik lav som växer på lövträdsstammar. I Runsala träffar man på arten främst på ekar, lönnar och lindar. Dess grågröna, nätmönstrade och kluvna flikar kan vara 10–40 cm långa och bilda stora bestånd. Lunglaven har gått tillbaka som art i gamla naturliga skogar i södra Finland, men i Runsala finns de fortfarande till exempel på området vid Choraeus källa. Lunglaven är speciellt känslig för luftföroreningar.
Även på vintern kan man beundra mossor och lavar på trädens stammar
När den övriga växtligheten vissnar och lämnas under snötäcket träder mossorna och lavarna vackert fram på trädstammarna där de växer. Det lönar sig alltså att hålla upp ögonen även när man rör sig i skogen på vintern. Jämfört med blommande kärlväxter ser de flesta mossor och lavar små och anspråkslösa ut, men de uthärdar extrema förhållanden där andra växtarter inte längre växer. Däremot är de känsliga för luftföroreningar. Runsala erbjuder en värdefull växtplats för många hotade moss- och lavarter som trivs i lundar och ädellövskogar.
Kroppstemperaturen hos en fladdermus som är i dvala är nära noll och dess hjärta kan slå så lite som endast tjugo gånger i minuten. När de flyger kan fladdermössens puls stiga till uppemot 900 gånger i minuten och vilopulsen varierar mellan 250 och 450. Under dvalan kan andningen avbrytas för så mycket som en halv timme, medan fladdermössen i vaket tillstånd andas med sex sekunders mellanrum. I Runsala går fladdermössen i dvala i ungefär i sex månaders tid.
I Runsala har man påträffat nio av de 13 fladdermusarterna som finns i Finland. Nordfladdermus, vattenfladdermus, mustaschfladdermus, taigafladdermus och brunlångöra är omväxlande allmänna på ön. Även trollpipistrellen förökar sig numera i Runsala, men större brunfladdermus och sydpipistrell är sällsynta gäster. Stjärnan bland Runsalas fladdermöss är ändå den sällsynta och mycket hotade fransfladdermusen, som inte påträffas regelbundet nästan någon annanstans i Finland än i Åbo.
Runsalas fladdermöss: Liv på sparlåga
Fladdermössen överlever vintern genom att gå i dvala och spara energi. En lämplig plats där de kan gå i dvala är en tillräckligt skyddad, helst fuktig och där temperaturen förblir nätt och jämt på plus. Olika fladdermössarter trivs på lite olika platser, lämpliga förhållanden kan finnas till exempel i en klippskreva eller jordkällare. Fladdermössen som trivs i Runsala på sommaren kan också flytta bort från ön och tillbringa vintern i en grotta i närheten.
Ekarna tillbringar vintern i vila
De robusta ekarna står tysta i snön på vintern, vinden böjer deras bara kvistar. Vintern är en ogynnsam årstid för lövträden: mörk, kall och torr. Träden har redan länge förberett sig för detta genom att lagra energi inför nästa växtperiod, fälla sina löv och avlägsna vatten från sina celler. Denna förberedande vinterhärdning försätter träden i vila, vilket möjliggör att de nu även klarar av sträng köld. Till skillnad från andra lövträd är det typiskt för vissa ekar att inte fälla en del eller största delen av sina löv, och i Runsala kan man på vintern ofta träffa på ekar som har kvar sina bruna löv. På grenspetsarna väntar ändå redan nya, färdiga knoppar på följande vår och de tusentals ekollonen som eken fällt under hösten är även de vinterhärdiga nya ekskott.
Naturrummet Tammenterho grundades 1995 och låg tidigare vid Strandpromenaden i början av ön. Efter att varvsområdets lokaler flyttade i juni 2016 till bogserbåtvarvet Alfons Håkans besittning flyttade naturrummet till Åbo universitets botaniska trädgård. Samtidigt gavs naturrummet namnet Runsala Info.
