De historiska ekarna har varje dag en viktig uppgift
I Runsala växer Finlands största ekskog, vars äldsta exemplar är över 400 år, dvs. de slog rot redan i början av 1600-talet. Vid första anblicken kan ekarnas liv förefalla som tråkig stagnation, men det är en vanföreställning! Varje sommar växer eken lite större, bildar nya knoppar för att invänta nästa sommar och förökar sig, dvs. bildar ekollon, början på nya ekar.
Eken är också en ekologisk nyckelart i Runsala som oräkneliga andra djur-, växt- och svamparter är beroende av. För dem erbjuder eken näring, en livsmiljö, en boplats, skydd från rovdjur eller till exempel en bekväm håla för en tupplur. Till och med en död och omkullvält ekstam erbjuder ännu under årtionden en oersättligt viktig livsmiljö för många svampar och skalbaggar. Utan eken skulle dessa arter inte finnas.
I Finland förekommer eken vid den norra gränsen av sitt naturliga utbredningsområde, endast längs sydvästkusten (den s.k. hemiboreala skogszonen, som även kallas ekzonen). Efter istiden, ungefär för 7 000 år sedan, rådde en längre värmeperiod hos oss då, ekskogarna spred sig ända till Uleåborg. Det svalnande klimatet krympte ekzonen till det nuvarande smala bandet i Sydvästra Finland och i övriga Finland etablerade sig ett nordligt barrskogsbälte, dvs. tajga. Om den globala uppvärmningen som nu pågår fortsätter förväntas ekbältet att sprida sig inåt landet och mot norr.
